Denna artikel är från tidningen "Gotlandsrusset" nr 5, 2008 och publiceras här med tillstånd av textförfattaren Per-Anders Sekund.
|
Från tidigt i våras har jag bott i närheten av Kinnekulle. Faktiskt så nära att jag ser siluetten från huset. Då och då har jag blickat upp mot toppen och funderat på att bestiga Kinnekulle med häst. |
|
Från början hade jag tänkt gå upp med häst vid sidan. En klövjesadel lånades in från Härjedalen men den passade dåligt till russet och min nordsvenska unghäst skulle nog bli ömfotad av en så lång promenad. Planerna fick ändras till rockard och körning i stället. I slutet av juni kom Castello hit för lite träning inför föruttagningen i augusti. När han rekommenderades vidare skoddes han för lite mer intensiv träning. Sista helgen i augusti utlovades vackert väder och jag bestämde mig för att nu skulle Kinnekulle bestigas. Jag har tidigare arbetat i skogen på Kinnekulle och hade därför ganska klart för mig bra vägar upp. På skogsvägarna finns det några bommar men ett kört russekipage tänkte jag att det skulle gå att ta sig förbi. Jag undvek stora, trafikerade vägar i görligaste mån men några ställen blev det förstås. Där klev jag ur och ledde honom vid huvudet för att undvika skenfärder. Personbilar hade vi mött utan problem men jag visste inte hur han skulle reagera på tung trafik. Nu slapp vi lastbilar så det är fortfarande ett oskrivet blad. Vid den första bommen hade jag tänkt ta rast då jag ändå hade varit tvungen att spänna ifrån för att komma förbi. När jag väl var framme vid bommen kom närmsta boende springande med nyckeln för han tyckte ekipaget var så fint. Rasten kom därför att skjutas upp litegrann men snart pausade vi för lite välbehövligt födointag för oss båda. När vi står där i skogen kommer en turridningsfirma förbi med sina nordsvenskar och Castello får på så vis lite extra draghjälp när vi kommit igång igen. Han vill ju gärna ha sällskap upp till toppen. En bom kom åter i vår väg men den smiter vi galant förbi vid sidan om fastän det är trångt. Vi når vårt mål ganska snart efter vår matpaus men vi stannar på nytt för fotografering med utblick över Vänern, Läckö och i horisonten Dalsland där Castellos möderne har funnits en gång i tiden på en ö i Ånimmen. För omväxlings skull tog vi en annan väg ner, förbi det stora kalkbrottet där vissa scener ur Arn-filmerna spelades in. Innan vi var framme vid brottet passerade vi ännu en bom men där fick vi spänna ifrån för att ta oss förbi. Så blev även fallet när vi nådde kalbrottets botten. Där är det en spång över ett vatten och spången var för smal för rockarden. Castello följde mig över spången, bands i en tall och väntade medan jag drog över rockarden för hand. Där hade vi en ny paus för matintag och möjlighet att dricka. Vi gick över ännu en spång och jag var nöjd med att han följde med mig så snällt. Starten efter pausen var lite trög men när han upptäckte att vi varken skulle klättra uppför eller utför gick det bättre. Jag var lite bekymrad att han var slutkörd men när vi passerat Hällekis igen och var 3-4 km hemifrån var det som att han kände igen sig. Han ville hålla en rask trav och gnäggade på långt håll åt sina hagkamrater. Text©: Per-Anders Sekund |
